Mitt tal, juni 2014
Efter sex väldigt lärorika och bra år men med många upp och ner gångar var min tid över på Hubbe. Jag hade väldigt blandade känslor över att lämna min gamla låg och mellanstadieskola men det jag var helt säker på var att jag skulle få nya vänner och massor med nya fina minnen på Gunnesboskolan. Det var en stor kontrast att komma hit till Gunnesboskolan eftersom att man var störst, bäst och vackrast på Hubbe. Sedan när jag kom hit visade det sig att man var en liten skit jämfört med de större barnen som fanns på den nya skolan.
När jag var yngre var jag en riktig Amanda Motvall, jag ville alltid göra motsattsen av vad mamma, pappa eller en lärare sa åt mig att göra. På vintern ville jag ha shorts och linne på mig medan jag ville ha overall på sommaren. Sedan tjurade jag ihop om jag inte fick som jag ville och skulle därför inte lämna huset på morgonen. Nu i efterhand skrattar jag bara åt mitt gamla beteende medan jag var helt seriös för bara ett par år sedan. Men det finns fortfarande kvar mycket vilja och envishet hos mig även fast åren runnit iväg.
Min envishet har haft både positiva och negativa konsekvenser när det gäller skolan. Det jag ser spontant är att jag alltid gjort allt för att fullfölja mina skoluppgifter tack vare min envishet vilket jag ser som en väldigt positiv egenskap. Men självklart finns det en del konsekvenser som jag fått ta på grund av att jag är just den envisa gamla geten som person. Bland annat att man inte alltid kan vinna och vara bäst på allt och ingenting hela tiden. Utan att man ibland får sätta gränser för hur långt man ska kämpa.
Som jag sa innan har mina skolår varit en berg och dalbana men massor av uppförsbackar likaså nerförsbackar. Jag har bland annat alltid fått stå ut med att mina klasskompisar inte tyckt att ridning, vilket alltid varit huvudsporten för min del, inte varit en riktig sport, eftersom att man sitter på hästen och inte springer brevid. Tack vare det har jag nu fått mycket skinn på näsan och vågar nu stå upp för min sport. Men det var verkligen inte lika lätt när man var åtta år och de äldre barnen kom och högg på en för att man påstod att jag sportade fast att jag inte gjorde det enligt dem. Jag är nu i efterhand väldigt glad att jag höll ut och inte gav upp så lätt. Men visst gick jag på andra fritidsaktiviteter emellan men ridningen har alltid legat som en stabil grund genom alla år.
Som jag tidigare sa har min envishet påverkat min skolgång både positivt men även negativt. Jag ser spontant att jag utvecklats mycket som person tack vare det stora ansvaret man måste ta som hästägare. Även positivt att jag haft stallet att åka till efter skolan just för att inte sitta inne all sin lediga tid. Men nu när jag börjar prata om tider så kan det ta för mycket tid med allt som ska göras i stallet och därav mycket tidsbrist. Som självklart påverkat mina skoluppgifter negativt. Men en sak jag är säker på är att man lär sig planera när man är så pass upptagen som jag är och har varit.
Jag kommer väldigt väl ihåg när jag var liten och längtade efter att lämna Hubertusgården och börja om på nytt. Om ungefär två veckor står jag där igen, utanför den nya skolans stora dörrar och väntar på att få börja det nya äventyret. Självklart med pirr i magen och ett hårt bultande hjärta. Skillnaden från mitt tidigare skolbyte är att denna gången kommer jag stå utanför Kattes portar och vänta ett nytt treårigt äventyr. Hoppas att vi ses där!
