Människan och deras språk

Människan och deras språk

Många säger att språket en del av ens identitet och jag håller verkligen med om det. Det tycker jag visar var man kommer i från vilket jag själv tycker är ganska viktigt. Sen tycker jag personligen att det är charmigt att bevara den dialekt som man är uppvuxen med, det visar på att man är en självständig och självsäker person som kan stå upp för att man exempelvis pratar skånska eller varför inte norrländska? Ifall alla människor ändrar dialekt efter vilken sociolekt de umgås med kommer det sluta med att hela Sveriges folk pratar näst intill likadant. Själv tycker jag inte att det är rätt att människan tänker så pass mycket på vad andra tycker. Vad tråkigt det skulle vara om alla i Sverige pratade likadant!

Kroppspråket tycker jag också visar en del av ens egna identitet. Är man en blyg och tillbakadragen person kanske man inte använder sitt kroppspråk lika mycket som en framåt och pratglad människa. Men personligen tycker jag att desto mer man använder sitt kroppspråk desto intelligentare är man. Jag tror att en smart arbetsman på ett kontor använder sitt kroppspråk betydligt mycket mer än en städare eller en servetris på en restaurang gör. Jag kan uppfatta det som att ifall man använder sitt kroppspråk mycket kan det visa på att man har ett stort ordförråd. Man uttrycker sig på flera sätt. Men det kan bli problem också genom att använda sitt kroppspråk för mycket. Man kanske visar med sina ögon att man inte alls ser förtjust i idén men att med händerna säger man “jättebra idé”. Vilka missförstånd det kan bli ifall man använder sitt kroppspråk fel men inte tänker på det, eftersom man använder sitt kroppspråk utan att tänka på det.

Med mina föräldrar, lärare, kompisar och stallkompisar har jag helt olika språk eftersom jag har många olika sociolekter. Jag pratar inte om samma saker med mina stallkompisar som jag gör med kompisarna i skolan. Mina ridkompisar skulle inte förstå vad jag menar ifall jag säger "ska vi gå till vår bänk?” Precis samma sak är det med mina föräldrar och lärare.

Avslutningsvis vill jag skriva att jag tycker det är tråkigt när man förändras så himla mycket beroende på vilka man umgås med. Att man inte kan stå upp för att man har den dialekten man är uppvuxen med. Eller att man inte kan prata om samma saker med sina föräldrar och sina lärare. Man kan säga att språket avgör vem man är, utan ett personligt sätt är det inte mycket kvar.